Äppelmunkar

Ni kanske minns att jag skulle baka munkar i fredags? Det gick sådär. Smeten var lätt att få till men att fritera var svårare. Enligt receptet skulle man ha kokosfett, ni vet sådant man har när man gör ischoklad och fågelmat. Jag la i en rejäl bit i kastrullen och det smälte fint, men det luktade fotsvett. Jag luktade på det som fanns kvar i förpackningen och det luktade lika illa. Jag har inget minne av att det luktat så illa tidigare men provade ialla fall att fritera. Men jag stod inte ut med lukten och kastade både fett och munk.

Nu stod jag där med smet till 25 småmunkar till och var tvungen att ta till en nödlösning, det fick bli Rene Voltaires jättedyra cocosolja. Det doftade underbart och jag som älskar cocos tycker att munkarna blev jättegoda med svag smak av cocos tillsammans med hemmagjord äppelmos.

Äppelmosinläggningen gick sådär eftersom jag fått för mig att fylla dem med en plastspruta till medicin för barn. Det tog sin lilla tid att fylla men till slut efter en massa kladd hade jag fyllt tio jättestora munkar som egentligen skulle vara 25 små ringar.

8-åringen kom hem med en kompis och de tog en tugga på cocosmunken med äppelfyllning och det räckte. Lillebror fick också smaka och han tyckte inte heller de var så goda, maken gillade inte heller dem och dottern var hos en kompis så hon hann inte smaka. Jag smällde nämligen i mig resten av de åtta stora munkarna. För de är ju bara goda färska..... min mage var inte så glad på kvällen.

Vad har jag då lärt mig av det här? Köpta munkar är mycket godare och billigare om man inte vill fritera dem i fotsvettsfett. Dessutom behöver man inte städa köket som såg ut som ett slagfällt med byttor, äppelmos och ett golv fullt av socker. Och man äter bara en för man köper inte fler än vad man behöver.

Men receptet har jag ändå skrivit ner ifall jag skulle få för mig att prova igen. Och kanske var det så att kokosfettet härsknat trots att det var två månader kvar på bäst före-datumet.

Ha en bra dag.