För en vecka sedan tog min pappa sina sista andetag. Vid hans sida satt jag och min faster. Lilla bebisen var också med. Jag har tänkt på hur jag skriva om den här dagen, om alla de där åren då han var sjuk och jag undrade hur jag i all världen skulle orka med mig och min egen lilla familj samtidigt som jag var tvungen att ta hand om honom. Det kan jag inte skriva om idag, det skulle bli för långt. En dag ska jag berätta om allt det där jobbiga.... men jag kan skriva om dagen då han slutade andas.
Bebisen brukar inte sova så värst dåligt, vissa nätter är förstås värre än andra men oftast vaknar han 1-3 gånger per natt. Men natten till måndagen vaknade han varje halvtimme och när jag för "sjuttioelfte" gången somnade om väcktes jag av telefonen kl 6 på morgonen. Det var hospiset som min pappa bodde på sin sista månad som ringde och sade att pappa inte har så många timmar kvar nu. Han var medvetslös, kall, marmorerad och andades oregelbundet. Kenneth hade redan åkt till jobbet och jag tänkte att jag skulle med barnen till skolan innan men mannen på hospiset trodde inte att det fanns tid för det. Kenneth åkte hem och vi åkte till pappa allihopa för att säga farväl. Mitt i rusningen åkte vi och satt i hemska bilköer, men vi kom fram till slut efter 1 ½ timme. Storebror och Lillebror vågade klappa och känna på den kalla handen, men Syster Yster ville inte. Storebror grät, jag grät och bebisen gnällde. Kenneth åkte till skolan med storbarnen, kvar blev jag och den gnälliga förkylda bebisen.
Jag skickade ett meddelande till min faster, jag vet inte riktigt varför men det var tur för hon ringde och kom sedan dit och höll mig sällskap. Det är jag glad över, för det hade varit väldigt ensamt annars. Vi satt och pratade lite om pappa och hur det var när de var små. Vi åt lite lunch, fikade och hjälptes åt att göra den gnälliga bebisen nöjd. Vid tretiden märkte vi hur andningen blev annorlunda. Andetagen blev kortare och kortare för att till slut upphöra. Det kände konstigt att sitta där. Att se och höra hur han sakta slutade andas. Men jag var där, precis som jag lovat honom.
Det känns tomt och konstigt. Jag sörjer att han är borta samtidigt som det är en lättnad. För det har inte varit bra med honom på många år. Allt började redan långt innan cancern som han fick för ett år sedan. Men det får jag skriva om en annan dag..... det är för mycket, för tungt, för jobbigt.
Mia