Barnens lekkök

Så kom dagen då jag vågade mig på att spackla över den fiskbensmönstrade strukturtapeten i köket. Som jag har längtat efter att bli av med den. Men det där med att spackla är svårt. I alla fall tyckte jag det sist jag gjorde det för en sådär sex år sedan. Och tänk vad mycket man lär sig med åren. Nu har jag inte spacklat en hel vägg sedan dess, bara små hål. Men det ligger nog något i det där med att man blir bättre med åren. För det gick ju väldans bra, så bra att jag själv har svårt att förstå att det blev så fint. Fyra tunna lager krävdes för att få bort strukturen och gör man det bra behöver man inte sandpappra så mycket. Tålamod tror jag nog att det kallas och det verkar ha blivit bättre i och med att man åldras.

Jag började med väggen där barnens lekkök står och när jag ändå var i farten passade jag på att göra om deras lilla kök. Det är  ju så att Liten nu börjat dra sig upp och råkade få halva köket över sig. Men han landade fint, rullande runt på rygg lite sådär som en skalbagge och blev mest rädd över att en lådhurts följde med honom i fallet. Han har imponerande bra koll på hur han ska falla utan att slå i huvudet.

Ett av skåpen på golvet blev ett väggskåp och hyllor gjordes av träbitar vi hade hemma. Där fanns dock inte tålamodet till att leta nya hyllor och fästen. Lite papper bakom och sedan var det bara att flytta in lite av lekmaten. Köket ska kompletteras med en bänkskiva och ett litet kylskåp innan det är helt färdigt.

Och vad gör Liten på dagarna när jag gör detta? Jo, han "kålmaskar" runt och drar sig upp på alla saker han hittar. Ibland vill han komma upp och kramas så då bär jag på honom en stund. Att spackla med bebis i famnen är inte lätt men det går. Att hinna med städning av huset när bebis ska passas och väggar ska spacklas går inte så värst bra. Det är alltså ganska så rörigt hemma hos oss just nu, men snart blir det fint!