Hurra hurra!

....för Elliot idag!

Det brukar sägas att tiden går fort när man har barn. Jag vet inte direkt om jag tycker tiden gått fort, men det är lite svårt att förstå att jag har en son som är 9 år. 

För nio år sedan, en varm och solig vårdag gick vi på en långpromenad runt Djurgården med en vän och jag hade då värkar varje timme. Jag var 24 år och det var mitt första barn, men jag var ändå så orädd. Till skillnad från nu efter tre barn då jag nog skulle ha lite förlossningsskräck för det gör ju så väldigt ont. När vi kom hem beställde vi mat och när vi ätit färdigt och vår vän skulle gå hem hade jag 15 minuter mellan värkarna och orkade inte följa henne till bussen. Sedan minns jag att det gick fort - 10, 5 och sist 2 minuter. Och när det var 5 minuter minns jag att jag bara ville att det skulle upphöra så jag fick sova lite och börja om dagen efter. Men det funkar ju inte riktigt så.... jag sprang runt i vår lilla 2:a och väckte Kenneth varje gång jag fick en värk så han kunde anteckna hur tätt det var mellan värkarna. Jag är lite så att jag helst vill vara själv och tycker mannen är lite överflödig vid värkarbetet och vill absolut inte att någon ska röra vid mig. Jag vet att det låter elakt mot mannen men ärligt, vad ska han göra.... klappa på mig och tycka synd om mig? Nej, sätt dig någonstans och läs en tidning eller lägg dig och sov, så säger jag till när det är färdigt.  

Kräktes gjorde jag också och det brukar man visst men jag hade inte läst på så noga utan mer tänkt att kroppen vet väl vad den ska göra. När vår chaufför/vän kom hade jag så ont att jag undrade om det verkligen var ett barn som skulle födas då det mer kändes som ett stort monster var på väg. Jag satt på golvet i bilen och bet Kenneth i benen varje värk och när vi väl var framme vid sjukhuset var det bara att krysta ut honom. Eller "bara" var det inte för det tog en timme. Jag är helt säker på att det var för att de la mig ner i den där sängen. Ligga ner och föda barn är som att springa i uppförsbacke har jag hört. Det verkar  ju logiskt med tanke på att barnen ska ner och ut och inte åt sidan och ut. Tyngdlagen kallas det visst. Sedan fick jag även den äckliga masken med lustgas som gjorde mig halvt borta.

Det andra barnet födde jag ståendes ensam i hallen när Kenneth hämtade bilen och tredje ståendes i sjukhussängen med en förskräckt barnmorska. Men hon gjorde som jag skrivit i förlossningsplanen, dvs lät mig vara. Så jag säger så här till er som är gravida och läser detta. Det gör väldigt ont att föda barn. Men lita på dig själv och framförallt på din kropp så går det bra. Jag är inte emot bedövning men tror att många kvinnor underskattar sig själva. Med andning, avslappning och tro på dig själv går det oftast bra. Och ligg inte ner....

Det blev visst mycket text idag jag skulle ju bara skriva lite och gratta vår lilla 9-åring.

Trevlig kväll på er!