Om att vara sjuk

• 

  
  
  Det blev en lång paus här. Det kom en sjukdom i vägen och jag fick skala av ganska så mycket av livet för att koncentrera mig på läkning av sjukdommen. Jag fick svårt att fortsätta som vanligt med bloggen utan att ha skrivit av mig av hur jag mår. För det känns lite som att jag lurar både mig själv och er. Vet inte hur många som läser bloggen och som även följer mig på Instagram. Men följer ni mig på Instagram har ni förmodligen redan läst mittendelen av detta inlägg. Så vill ni inte läsa det igen kan ni fortsätta läsa sista delen. Jag valde att kopiera texten då jag inte orkade skriva om allt. 

  miakinokoMars månad som i bilder är färgglad och ljus var egentligen alldeles grå och ledsam. Sjukdommen smög sig på i januari igen och jag liksom som vanligt gömde bort den. Det ingen vet eller ser finns ju inte.Men så blev jag så dålig veckan innan påsk att magen gjorde så ont att jag fick profylaxandas igenom varje värk med hink bredvid för illamåendet. Och medicinerna som läkaren tyckte jag skall ta gjorde mig liksom sjukare. Precis som förra gången. Men så ringde jag tillslut för jag slutade nästan äta och låg mest på soffan. Och väl där visade sig tarmen vara inflammerad utan stopp. Förmodligen nästan hela. En ny kortisonkur min andra på ett år och järn i dropp som blev tredje iår. Den där tarmen blir liksom bara värre med åren. Och i 20 år har den styrt mig vilket är halva mitt liv. Och det känns så hopplöst o ledsamt att den inte vill bli frisk. Och att googla gör INTE saken bättre. Listan på saker jag inte kan äta blir längre och stress min värsta fiende. Men så har det varit väldans srressigt sedan Liten föddes. Webbutik och öppning av butik med Liten 3-åring hemma. Men jag känner redan nu även ett helt annat lugn när jag kan jobba i lugn o ro i affären @kinoko.se att liksom höra mig själv tänka. Så högen med saker jag vill sy har påbörjats och som jag saknat det. För mig är det lite meditativt att sy , pyssla och få vara kreativ. Det är det jag alltid gjort sedan jag var liten när kaoset i huvudet blir för stort. Och det är så skönt att veta att huvudet som är i kaos hemma funkar så bra i affären. Men fortfarande är jag trött och långsam och känslig för ljud o intryck. Det kommer nog ta ett par månader att reparera detta skov. Och nu var det inte ett tyck synd om mig inlägg mer ett hjälp mig. 1000 personer får varje år #ulceröskolit #ulcerativecolitis finns det någon som följer som har det. Någon som blivit frisk, vilken medicin ni tar eller någon som opererat sig. Vill ni inte skriva här går insta direct bra det med och mailen. Och jag har nu faktiskt ny läkare och sjuksköterskorna är väldans rara. Och kanske blir det bra nu. Men hoppet ändå litet. Och mediciner läskiga. Och om ni orkat läsa allt så tack för att ni tog er tiden.🙏 Finaste söndagen önskar jag er💕✨

  
  
  Nu har det gått över fem veckor sedan jag var hos läkaren, det var också då jag började med kortisontabletterna. Järnet som jag fyllt på i dropp har nu börjat verka för jag känner mig piggare. 
  Fortfarande svårt med fokus när det händer mycket runt omkring och jag njuter därför av tiden i affären. Jag har varit på en andra koll av tarmen och den är inte helt läkt men är på väg. Dock gick det lite långsamt tyckte läkaren. Så några piller till fylldes på. 
  
  Och nu helt plötsligt klarade huvudet av att skriva på bloggen. Med barn i huset så måste jag anpassa min tid vid datorn. Det är omöjligt att skriva på datorn med 3-åringen hemma. När storbarnen kommer hem är de de som har datorn och kvällarna är så röriga att jag inte kan koncentera mig förrän de lagt sig och siste man lägger sig vid 22.00. Vid den tiden har mitt huvud redan slutat fungera och behöver lägga sig och sova för att orka med nästa dag. 
  
  Det där att renovera, köpa in saker och inreda en affär på 14 veckor med en 3-åring hemma hela dagen och stora barn sen som droppar in efter 13- tiden är inget jag rekommenerar. Typ helt omöjligt, men jag gjorde det och fick betala i total kollaps av tarm och huvud. Och nu när jag äntligen tagit mig tiden att skriva detta kan jag ju fortsätta med bloggen som vanligt. Lite gles är den och har varit men jag saknar den. Jag märker att jag saknar det där med att skriva för inläggen på instagram blir lite långa ibland. Men jag tar det lugnt och gör helst enkla saker där jag inte behöver tänka så värst mycket,  i allafall hemma. I min lilla affär är det lugnare....