Mitt liv som snigel

Bilden på Julietts snigel lussebullar får visa hur jag är just nu. Jag är långsam, får ingenting gjort och kan knappt röra mig. Jag har i flera dagar funderat på att skriva men haft för ont. Jag kände bättre mig igår kväll och då kunde jag faktiskt sätta mig en stund och skriva. Så här kommer en kort version av vad som hänt.

Natten till onsdagen fick jag väldigt ont i bröstet och det släppte inte men det gjorde inte så ont att jag tyckte att det var jobbigt. I torsdags vaknade jag och hade så ont att jag knappt kunde ta mig ur sängen var helt säker på att något i bröstet skulle gå sönder. Kenneth fick åka hem från jobbet och lämna barnen i skolan för att därefter skjutsa mig till vårdcentralen. Väl där träffade jag en läkare i 2 minuter som sa att jag hade Tietzes syndrom:

Tietzes syndrom är en sjukdom som orsakas av inflammation eller svullnad i revbensbrosken, den del av revbenen som ligger närmast bröstbenet. Revbenen utgår som bekant från ryggen, största delen av dessa är ben, men den sista delen, några centimeter lång, utgörs av brosk. Dessa broskdelar kan bli inflammerade och eller svullna, och orsakar då påtaglig smärta. Smärtan kan vara svår, och påminna om smärta utgående från hjärtat eller matstrupen, och smärtan kan därmed föranleda långt gående undersökningar och onödig medicinering.

För den som vill läsa vidare kan ni göra det här . Han sa att det är helt ofarligt och att jag inte behöver söka läkare för det mer. Jag fick en postit-lapp med namnet skrivet så jag kunde googla själv. Han frågade aldrig hur ont jag hade. Jag fick några tabletter som jag hemma upptäckte att jag inte får ta dem pga min tarmsjukdom. Jag kunde knappt sova alls på natten, vaknade varje timme och låg vaken länge för att jag hade så ont. För att inte få ont måste jag långsamt flytta varje kroppsdel i steg och att vända mig tar minst fem minuter.

Dagen efter tyckte jag det kändes bättre men under dagen blev det värre och det slutade med att jag åkte in till akuten på kvällen för att få något smärtstillande. Några timmar senare fick jag åka hem då de inte kunde hjälpa mig, men jag fick annat smärtstillande som jag trodde hjälpte tills jag ställde mig upp och det högg till varje gång jag gick. De sa åt mig att ta dem även fast de inte hjälper för att jag skulle få en grund. Tabletterna jag fick innehåller morfin så man blir lite småsnurrig, det kändes som jag hade tagit ett glas vin jättefort. Smärtan försvinner inte utan kroppen känns mest pirrig. 2,5 timme kan jag ligga ner still utan smärta med tabletterna innan värktabletten slutar verka. Jag ser ut som en sned gammal gumma och kan inte göra någonting själv. Kenneth har fått ett fjärde barn att ta hand om....

Anledningen till att jag skriver är för att jag inte kan göra någonting utan att det hugger till och framför allt inte sy. Jag kommer inte att kunna ta några beställningar innan smärtan är borta. Har det inte gått över om en vecka skulle jag kontakta vårcentralen igen för en röntgen. Jag hoppas självklart att det ska bli bra innan men just nu känns det inte så.

Jag har tidigare haft samma smärta för flera år sedan men den har gått över på morgonen och det har aldrig gjort så här ont, därför har jag inte sökt läkare för det. Oftast fick jag det på natten och förmodligen då jag sov innerst och lite inklämd mot en vägg i en smal säng vilket gjorde att bröstkorgen trycktes ihop. Nu beror det säkert på att jag ligger mellan två barn varav den ena väldigt nära. Jag antar att det är fler föräldrar med samma problem, en del barn sover själva, andra är nöjda om man sover i samma rum, vissa i samma säng och sedan finns de som ligger som ett plåster. Alla barn och även vuxna har ju olika närhetsbehov. Hur skall man få plåstret att släppa? Det har blivit värre efter att hon börjat skolan vilket säkert beror på att hon inte är med oss så mycket på dagarna och behöver tanka på närheten under natten.

Skrivet idag:

Idag femte dagen känner jag mig bättre, det kan bero på att jag faktiskt fått sova och utan värktabletterna dessutom. Jag har hittat en halvsittade ställning som inte gör så ont. Jag rör mig fortfarande långsamt och det hugger till när jag rör mig fel eller för fort.

Det blev en ganska långt inlägg ändå, jeg vet inte om någon har haft ork och tid att läsa. Men det kommer inte att bli några fler tråkinlägg om sjukdommen nu för det här ska ju vara en glad och inspirerande pysselblogg. Så nästa gång jag skriver är om grytlappen som väntar på en tovtvätt, crostiner med fetaoströra och filtgubbar som barnen kan sy. Om jag vilar hela dagen idag också kanske det är så bra att jag kan börja virka glada kuddfodral av de nya garnerna.

Önskar er en alla som tittar in idag en trevlig söndag.