måndag 2 september 2013

Min far är i himlen


För en vecka sedan tog min pappa sina sista andetag. Vid hans sida satt jag och min faster. Lilla bebisen var också med. Jag har tänkt på hur jag skriva om den här dagen, om alla de där åren då han var sjuk och jag undrade hur jag i all världen skulle orka med mig och min egen lilla familj samtidigt som jag var tvungen att ta hand om honom. Det kan jag inte skriva om idag, det skulle bli för långt. En dag ska jag berätta om allt det där jobbiga.... men jag kan skriva om dagen då han slutade andas.

Bebisen brukar inte sova så värst dåligt, vissa nätter är förstås värre än andra men oftast vaknar han 1-3 gånger per natt. Men natten till måndagen vaknade han varje halvtimme och när jag för "sjuttioelfte" gången somnade om väcktes jag av telefonen kl 6 på morgonen. Det var hospiset som min pappa bodde på sin sista månad som ringde och sade att pappa inte har så många timmar kvar nu. Han var medvetslös,  kall, marmorerad och andades oregelbundet. Kenneth hade redan åkt till jobbet och jag tänkte att jag skulle med barnen till skolan innan men mannen på hospiset trodde inte att det fanns tid för det. Kenneth åkte hem och vi åkte till pappa allihopa för att säga farväl. Mitt i rusningen åkte vi och satt i hemska bilköer, men vi kom fram till slut efter 1 ½ timme. Storebror och Lillebror vågade klappa och känna på den kalla handen, men Syster Yster ville inte. Storebror grät, jag grät och bebisen gnällde. Kenneth åkte till skolan med storbarnen, kvar blev jag och den gnälliga förkylda bebisen.

 Jag skickade ett meddelande till min faster, jag vet inte riktigt varför men det var tur för hon ringde och kom sedan dit och höll mig sällskap. Det är jag glad över, för det hade varit väldigt ensamt annars. Vi satt och pratade lite om pappa och hur det var när de var små. Vi åt lite lunch, fikade och hjälptes åt att göra den gnälliga bebisen nöjd. Vid tretiden märkte vi hur andningen blev annorlunda. Andetagen blev kortare och kortare för att till slut upphöra. Det kände konstigt att sitta där. Att se och höra hur han sakta slutade andas. Men jag var där, precis som jag lovat honom.

Det känns tomt och konstigt. Jag sörjer att han är borta samtidigt som det är en lättnad. För det har inte varit bra med honom på många år. Allt började redan långt innan cancern som han fick för ett år sedan. Men det får jag skriva om en annan dag..... det är för mycket, för tungt, för jobbigt. 

Mia

24 kommentarer:

  1. Fy, vad tråkigt att höra, Mia! Jag beklagar verkligen. Stor kram till dig och familjen!

    SvaraRadera
  2. Jag beklagar sorgen! Fint att du fick vara med hans sista tid, även om det måste varit tungt. Ta hand om er!

    SvaraRadera
  3. <3
    Sänder en stor varm kram till dig och de dina!

    SvaraRadera
  4. vad tråkigt att höra, varma tankar till er alla

    SvaraRadera
  5. Låter som det varit en lång väg till den slutgiltiga dagen, så jag säger; så skönt att din pappa äntligen får vila.
    Jag förlorade min pappa i samma sjukdom för snart två år sedan. Det är svårt, men ändå lättare än man innan trott. Man vet inte hur stark man kan vara innan man inte har något val.
    Det är ok att sakna. Det är ok att känna alla känslor du känner, oavsett vad det må vara. I början är sorgen ofta som ett levande väsen, som river skinnet inifrån. Senare omvandlas den till en vass sten, som med tiden får alla sina vassa kanter nedslipade, tills den ligger som en mjuk tyngd i magen som man till och med kan glömma bort emellanåt. Men man glömmer aldrig personen. Det blir bara lättare att se allt det ljusa istället för allt det mörka.
    All min kärlek och omtanke till dig och de dina. <3

    SvaraRadera
  6. Varma kramar till dig o din familj Mia!
    <3 <3 <3

    SvaraRadera
  7. Usch, det måste vara avårt. Jag har inte förlorat någon förälder men tror inte att det är så långt kvar tills jag gör det med en pappa svårt sjuk i KOL. Skönt att du hann dit i tid så du kunde hålla ditt löfte, om inte för hans skull så för din egen. Sänder omtanke till dig och din familj.

    SvaraRadera
  8. beklagar sorgen över din pappa...
    du skriver väldigt fint


    Känns lite hemskt att jag "hittade din inspirationsbligg nu " men den är härlig

    SvaraRadera
  9. En stor kram till dig och de dina. Jag har suttit vid båda mina föräldrars sida när de ryckts bort från livet alldeles för tidigt. Min mamma som drabbades av plötslig sjukdom och på bara 1,5 dygn lämnade två tonårsbarn och en man, Sedan min pappa som cancern tog 11 år senare.

    Sorgen försvinner aldrig den tar bara en ny skepnad.

    Kram Cia

    SvaraRadera
  10. kramar till dej mitt i sorgen... du skriver så vackert!

    SvaraRadera
  11. Fint att faster kom! Vad bra att du kunde vara där och skönt att det blev ett stillsamt avslut!! Beklagar sorgen över förlusten!

    SvaraRadera
  12. Många styrkekramar till dig! Du skriver så vackert om din far. Jag beklagar sorgen!

    SvaraRadera
  13. Usch så tråkigt så jag skickar varma kramar till dej. Jag känner igen din upplevelse efter att förlorat min mamma på samma sätt.

    SvaraRadera
  14. Beklagar sorgen. Fint att du kunde sitta där som lovat. Styrkekram till dig!


    SvaraRadera
  15. Jag satt och gjorde precis samma sak för två veckor sen. Så ledsamt <3.

    SvaraRadera
  16. Så ledsamt att läsa, jag beklagar sorgen! Jag förstår att det är tungt, men det måste ändå kännas bra att du hann fram och fanns vid hans sida till slutet. Ta hand om er!
    Varma kramar!

    SvaraRadera
  17. Jag beklagar så! Fint du skriver, fäller några tårar här för er.

    SvaraRadera
  18. Stora kramar till dig. Vad fint att faster kunde komma och vara med och att du fick möjlighet att vara med även om det säkert känns konstigt. Kramar.

    SvaraRadera
  19. Jag beklagar sorgsen, stor kram till dig ♥

    SvaraRadera
  20. Beklagar! Stora kramar till dig och din familj!

    SvaraRadera
  21. Jag beklagar och skickar kramar till dig!

    SvaraRadera

Tack för att du skriver något det gör mig glad!!!