måndag 30 september 2013

Nytapetserat


Då har jag tapetserat  för första gången.... eller jag har ju tapetserat garderobsdörrar och diverse annat smått men det räknas ju inte riktigt. Nu har jag tapetserat på riktigt, på en vägg med mönsterpassning. Och det var inte så svårt, fast helt felfritt gick det inte. För om man tittar riktigt noga ser man att jag skurit fel på någon centimeter högst upp på en våd. Jag pusslade ihop det så gott det gick men det syns om man står riktigt nära, så det stör nog bara långa gäster.

Tapeten har jag tittat på länge. Först var den tänkt i vardagsrummet, sedan i Juliettes rum men det blev till slut i köket den hamnade. Och bra pris var det också (169 kr/rulle). För om man som jag är lite rädd för mönstrat och det är första gången man tapetserar, så kan det vara bra att inte börja med en jättedyr tapet. Ni hittar den på Rusta, som faktiskt har en massa fina tapeter till överkomliga priser.

fredag 27 september 2013

Något att hänga presentpapper på



Jag fick två fina träramar av min mamma, sådana som man ska spänna på en målarduk. Nu målar ju inte jag så värst mycket så jag köpte krokar och blompinnar och gjorde en presentpapperstavla. För det finns ju en liten klåfingrig kille här hemma just nu och den stora glasvasen på golvet som vi hade tidigare funkar inte så jättebra då.

Jag lyckades inte hitta blompinnar med rätt längd och tjocklek för att passa krokarna. Så de får vila lite halvknasigt i de små krokarna men vem vet, kanske jag en dag hittar pinnar som passar eller krokar som passar med pinnarna.

Fast jag hittade faktiskt en pinne ute i trädgården nedanför farstukvisten, en vit i något slags porslinplast. Jag har sett den ligga ute lite var stans i några år och liksom inte gjort så mycket mer än tänkt. -Där ligger den där pinnen... vad skall jag göra med den månntro? Äh, den får ligga där tills jag kommer på det. Och nu låg den kvar där just när jag behövde den. Ibland har man tur. Jag tror den hör till en sådan där flagga/vimpel man sätter på cykeln som gick gått sönder för många år sedan. Den som spar han har....

onsdag 25 september 2013

Barnens lekkök


Så kom dagen då jag vågade mig på att spackla över den fiskbensmönstrade strukturtapeten i köket. Som jag har längtat efter att bli av med den. Men det där med att spackla är svårt. I alla fall tyckte jag det sist jag gjorde det för en sådär sex år sedan. Och tänk vad mycket man lär sig med åren. Nu har jag inte spacklat en hel vägg sedan dess, bara små hål. Men det ligger nog något i det där med att man blir bättre med åren. För det gick ju väldans bra, så bra att jag själv har svårt att förstå att det blev så fint. Fyra tunna lager krävdes för att få bort strukturen och gör man det bra behöver man inte sandpappra så mycket. Tålamod tror jag nog att det kallas och det verkar ha blivit bättre i och med att man åldras.



Jag började med väggen där barnens lekkök står och när jag ändå var i farten passade jag på att göra om deras lilla kök. Det är  ju så att Liten nu börjat dra sig upp och råkade få halva köket över sig. Men han landade fint, rullande runt på rygg lite sådär som en skalbagge och blev mest rädd över att en lådhurts följde med honom i fallet. Han har imponerande bra koll på hur han ska falla utan att slå i huvudet.

Ett av skåpen på golvet blev ett väggskåp och hyllor gjordes av träbitar vi hade hemma. Där fanns dock inte tålamodet till att leta nya hyllor och fästen. Lite papper bakom och sedan var det bara att flytta in lite av lekmaten. Köket ska kompletteras med en bänkskiva och ett litet kylskåp innan det är helt färdigt.

Och vad gör Liten på dagarna när jag gör detta? Jo, han "kålmaskar" runt och drar sig upp på alla saker han hittar. Ibland vill han komma upp och kramas så då bär jag på honom en stund. Att spackla med bebis i famnen är inte lätt men det går. Att hinna med städning av huset när bebis ska passas och väggar ska spacklas går inte så värst bra. Det är alltså ganska så rörigt hemma hos oss just nu, men snart blir det fint!

söndag 22 september 2013

New York cheesecake


Baka baka, liten kaka.... det gör vi ofta. Alldeles för ofta. Men det är ju så väldigt gott med godsaker och dessutom är det trevligt att bjuda på. Det här är nog den godaste cheesecake jag (och barnen) bakat. Men med massor av smält vit choklad i kan det ju liksom inte bli annat än supergott. Receptet jag använt mig av är det här, och såklart kommer det från Leila. Inget snålande på det onyttiga, jag antar att det är det som gör det. Vi struntade dock i blåbären och lade istället på ett tunt lager med lemon curd när kakan var gräddad. För att göra det hela ännu lite festligare dekorerade jag den med björnbär från trädgården. Men bara när jag skulle ta en bild till bloggen, för när vi bjöd på själva kakan hade jag i all stress glömt att lägga på björnbären som stod och väntade i kylen.


Baka godsaker och pyssla är väl det jag gillar mest och nu har jag anmält mig till årets första pysselstaffet. Sista dagen för att anmäla sig är ju idag, så känner du att du har något roligt passande pyssel med tema "Barn & bebis" tycket jag du ska gå in och anmäla dig på en gång här. Kommer du inte på något just nu kan du alltid anmäla dig och fundera ut ett trevligt pyssel under natten. 

lördag 21 september 2013

Kuddfodral av en gammal skjorta


Storebror ville sy lite på symaskinen. Och jag funderade på vad vi skulle kunna sy och kom fram till att det fick bli en kudde. För kuddar kan man verkligen inte få för många av och fyllningen behöver faktiskt inte vara en kudde, täcken funkar ju bra det med. Ni vet sådana tunna sommartäcken som man brukar ha som extratäcken. 
Och han som står där på bilden, det är bebisen han som nu hunnit bli sju månader och tar sig fram som en supersnabb kålmask. Dessutom ska han nu helst stå mot en stol, lågt bord eller en pall. Det känns som att han kommer lära sig gå före krypa på riktigt.


Hittade det här smarta kuddfodralet sydd av en gammal skjorta  på Pinterest. Det kan liksom inte bli lättare än så här. När vi hade sytt klart den här såg vi att lillebrors gamla lappade jeansöverkast passade perfekt på fåtöljen i storebrors rum, tillsammans med kuddfodralet.


Bilden förklarar nog hur vi gick tillväga. Fyra klipp och fyra sömmar, sedan har du ett fint kuddfodral med snygg knäppkant på bara fem minuter. Och har du turen att ha en skjorta med raka sidor ja då slipper du sy sidsömmarna.

Nu blev det en sådan paus igen på bloggen, inte alls med mening. Men vårt internet är lite knasigt för tillfället, det är lite först till kvarn som gäller. Så när datorn är den sista apparaten att kopplas upp, så funkar det inte. till mig. E-post kan jag inte heller läsa, men vi ska se om vi kan göra någon åt det... och kanske någon av er läsare har något bra tips. Så om någon har mailat och inte fått svar så beror det på att Outlook inte heller är så stabilt just nu.

Trevlig helg!

måndag 16 september 2013

Det finns inga säten....


Idag var dagen då jag skulle packa ner pappas saker för sista gången. Han har hunnit med att bo på fyra ställen de senaste åren. Det kändes konstigt att jag inte skulle behöva göra det här fler gånger, samtidigt som det var lite ledsamt att hans liv blev som de blev de sista åren. Så vi åt frukost och försökte få ut de vilda barnen till bilen. Alla går ut och en kommer tillbaka och säger. - Det finns inga säten i bilen. -Vadå, inga säten i bilen?

Vi går ut och tittar och mycket riktigt..... det finns inga säten i bilen. Eller jo, de två som sitter helt fast är kvar men de andra fem är borta! Någon har under natten plockat med sig våra smutsiga, repiga och gamla säten. Sedan upptäckte vi även plastinredningen i bakdörrarna var borta. Vi får planera om dagen och jag tar med mig storebror till pappas lägenhet, för han anmäler sig frivilligt. Barnen brukar tycka det är ganska roligt att få åka i väg med bara en av oss och det behöver inte vara så att vi ska göra någon speciellt. För speciellt blir det ändå, trots att det är något så tråkigt som att städa ur en lägenhet. För man brukar passa på att äta lite gott och  kanske ta en fika. Dessutom hinner man prata en massa utan att behöva dela pratstunden med syskonen.

Vi delade på en California Roll-wrap och smoothie med tjusiga namnet "Kisson lips". Och så rensade vi ur lägenheten förstås och roligast var att kasta saker i sopnedkastet. Sedan gick vi ner och strosade på Hornstulls marknad en stund och träffade på Emmaloppa bara sådär. Därefter gick vi in på Picard och köpte färdiga hamburgare som han velat smaka på länge. Färden hem tog lite tid och första bästa tåget åkte bara halvvägs, så vi sprang in i centrum och gick runt lite där också. Ett alldeles för sent tåg blev det hem, som gjorde att vi missade bussen så vi fick gå runt i mataffären. 

Men vi kom hem till slut, till resten av familjen och bebisen hade ju klarat sig alldeles utmärkt med Kenneth och de andra två barnen.... första gången utan sin mamma i flera timmar. Och bilen är fortfarande tom på säten och vi funderar på hur vi ska hantera det lilla dilemmat.  

fredag 13 september 2013

Den kreativa hörnans nya bord



Här är nu det där bordet som inte alls blev så som jag tänkte mig. Hade sett en fin bild på Pinterest med decopage på en träbräda där man sedan slipat fram trät på vissa ställen och tänkte att det där var ju ganska fint. 

Så vi sandpapprade bordet och  klistrade på det där fina presentpappret med fåglar. När det torkat började vi sandpappra och insåg ganska snabbt att det här kommer ju aldrig att gå möjligtvis med en slipmaskin. Så hela bordet blöttes ner och pappret skrapades bort med färgskrapa. - Det är som på fixa rummet tyckte Juliette som inte alls såg det hela som ett misslyckande mer som ett tillfälle att få slipa, måla och klistra. Och plötsligt slog det mig att de får hjälpa till alldeles för lite med dessa saker fast ibland är det ju så att de vill leka med kompisar istället så helt mitt fel är det ju inte.

När vi väl fått bort allt fick det torka och jag limmade på första blomsterservetten. Och det blev ju inte bra det heller för den försvann liksom in i det mörka bordet så den skrapades bort. Bordet målades vitt och därefter limmade jag fast blomsterservetten. Fint blev det men skrynkligt vilket inte alls är bra när det är tänkt som kreativ hörna. Inte för utseendet skull utan mer  när man ritat och pennan plötsligt glider över på en skrykla och den där fina strecket blev snett eller buckligt. Tills orken finnes igen får man helt enkelt ha något under när man fin ritar. 

Och för den som tycket att det är synd att göra om ett fint teakbord så försvarar jag mig med att det behövdes slipas och oljas få det hade massor med dryckes ringar och var flammigt. Och sedan är det ju bara att slipa och olja om när vi känner för det igen.

Och stolar hur gör vi med det. Just nu finns en pall och en gammal gungstol men små låga fåtöljer efterlyses typ såna här om de ens kallas fåtölj.

Eva känner du igen bordet? Tror nämligen det kommer från Karin.

Trevlig helg!


onsdag 11 september 2013

Origami-tranor på tråd


  
  

Just det här undrar jag varför jag inte kommit på själv. För det är ju så enkelt och ändå blir det så otroligt fint. Olika mönstrade origamipapper vikta till tranor. Som man sedan sätter ihop i en lång tråd med bjällra på slutet, precis som Sofia. Om ni inte har varit inne på hennes fantastiskt fina blogg  Mokkasin tycker jag ni ska göra det på en gång, för det är ju nästan som en dröm av fina bilder med fina texter. 

Förresten så gjorde vi en förenklad variant för att inte barnen skulle hinna tröttna innan alla var färdigvikta. Vi tog bort ett av de sista vikmomenten. De blir lite bredare på det sättet, men lika fint är ju det tycker jag.

fredag 6 september 2013

Trevlig helg!


Blommor var det några som skickade med blombud efter det tråkiga förra veckan. Något som jag själv ska komma ihåg att göra, för man blir ju så glad av fina snittblommor. Men samtidigt blir jag så ledsen när de börjar vissna. Och jag har fått för mig att om man delar upp den stora buketten i små och byter vatten håller de längre. Rosorna är ju faktiskt lite fina även när de slokat och torkat. Men när de börjar bli dammiga och vattnet avdunstat, är det dags att plocka bort dem också. 

Och så bordet. Det där som jag gjorde servettdecoupage på. Ett litet smakprov på bilden, ni ska få se hela  bordet snart. Jag har bara lite saker som måste fixas till först, och städa upp lite runt omkring. Kanske hinner jag få färdigt det i helgen, tillsammans med alla de där andra sakerna som jag vill göra. 

Trevlig helg!

Mia

tisdag 3 september 2013

Servettdecopage




I en pysslehörna kan man ju inte få för mycket förvaring. För stämplar, stansar, klister, suddgummi, pennvässare och pappersrester håller bäst ordningen om de får ligga i en egen liten låda. Och vår pysselhörna är ju allt annat en städad sådan. Jag försöker, det gör jag, men det går liksom inte alls. Men så fick jag en sån här bra vit minibyrå av min mamma. Och eftersom det är så väldigt vitt där piffade jag till den lite med olika servetter. 

Decopage med servetter, hur i all världen får man till det snyggt? Jag lade på ett lager decopagelim och när jag sedan lade på servetten drog den ihop sig och blev alldeles skrynklig. Jag penslade på lite mer lim och försökte pensla ut rynkorna men det gick inte. Speciellt inte på de allra tunnaste servetterna. Jag har gjort ett experiment på ett bord och resultatet blev skrynkligt. Men jag slipar lite lätt på bordet nu och hoppas på att det skall bli bra.

Ifall någon undrar så kommer de rosa blommiga och turkosa servetterna från  Ikea, ugglorna från Brisac på Värmdö och det gröna tror jag var från Rusta.

Sedan vill jag tacka för de alla kommentarena, tänk vad man får mycket tillbaka genom bloggen. Den har på ett sätt varit en av mina lyckliga platser mitt i allt det jobbiga alla år. Alla vänliga människor jag lärt känna, ett ställe där jag bara skriver och som inspirerar mig att göra saker som får mig att må bra. Jag började på en annan blogg där jag skulle skriva om allt det där tråkiga, men jag kom fram till att jag inte ville lägga så mycket energi på det. Det är så mycket roligare att fokusera på den här bloggen, som med några undantag är glad, positiv och ljus. 

En trevlig onsdag önskar jag er alla som tittar in idag! 

Mia

måndag 2 september 2013

Min far är i himlen


För en vecka sedan tog min pappa sina sista andetag. Vid hans sida satt jag och min faster. Lilla bebisen var också med. Jag har tänkt på hur jag skriva om den här dagen, om alla de där åren då han var sjuk och jag undrade hur jag i all världen skulle orka med mig och min egen lilla familj samtidigt som jag var tvungen att ta hand om honom. Det kan jag inte skriva om idag, det skulle bli för långt. En dag ska jag berätta om allt det där jobbiga.... men jag kan skriva om dagen då han slutade andas.

Bebisen brukar inte sova så värst dåligt, vissa nätter är förstås värre än andra men oftast vaknar han 1-3 gånger per natt. Men natten till måndagen vaknade han varje halvtimme och när jag för "sjuttioelfte" gången somnade om väcktes jag av telefonen kl 6 på morgonen. Det var hospiset som min pappa bodde på sin sista månad som ringde och sade att pappa inte har så många timmar kvar nu. Han var medvetslös,  kall, marmorerad och andades oregelbundet. Kenneth hade redan åkt till jobbet och jag tänkte att jag skulle med barnen till skolan innan men mannen på hospiset trodde inte att det fanns tid för det. Kenneth åkte hem och vi åkte till pappa allihopa för att säga farväl. Mitt i rusningen åkte vi och satt i hemska bilköer, men vi kom fram till slut efter 1 ½ timme. Storebror och Lillebror vågade klappa och känna på den kalla handen, men Syster Yster ville inte. Storebror grät, jag grät och bebisen gnällde. Kenneth åkte till skolan med storbarnen, kvar blev jag och den gnälliga förkylda bebisen.

 Jag skickade ett meddelande till min faster, jag vet inte riktigt varför men det var tur för hon ringde och kom sedan dit och höll mig sällskap. Det är jag glad över, för det hade varit väldigt ensamt annars. Vi satt och pratade lite om pappa och hur det var när de var små. Vi åt lite lunch, fikade och hjälptes åt att göra den gnälliga bebisen nöjd. Vid tretiden märkte vi hur andningen blev annorlunda. Andetagen blev kortare och kortare för att till slut upphöra. Det kände konstigt att sitta där. Att se och höra hur han sakta slutade andas. Men jag var där, precis som jag lovat honom.

Det känns tomt och konstigt. Jag sörjer att han är borta samtidigt som det är en lättnad. För det har inte varit bra med honom på många år. Allt började redan långt innan cancern som han fick för ett år sedan. Men det får jag skriva om en annan dag..... det är för mycket, för tungt, för jobbigt. 

Mia